Anaïs wilson

Detta kommer blir en bibel.
Allt började våren 2011, jag dansade 3 gånger i veckan på mevalins dansskola. Säsongs avslutningen började närma sig och jag hade fått massa olika dansroller och medvärkade i mycket. Det var då jag blev fixerad, fixerad i mig själv, min kropp, mitt utseende. Jag hade aldrig tänk på det förut jag hade tagit de komplemanger jag fått bara levt helt normalt. Men när showen närmade sig hade jag ca 6 träningspass i veckan och jag började träna för att det skulle förändra min kropp, nu handlade det inte längre om att det var kul, jag hade fast bestämt mig för att jag behövde gå ner i vikt för att se lika smal och snygg ut som mina vänner. Jag kände mig som en stor fet ko ärligt talat. showen kom och jag dansade som bara den, jag fick kommentarer om att jag gått ner i vikt men trodde inte en sekund på det så jag fortsatte träna och såsmåningom började jag äta mindre och mindre. Vi åkte utomlands och blev då magsjuk, spydde en massa och jag tyckte om det. Jag ville inte sluta. Gick ner ca 1 kilo på en dag. Och hemskt nog gillade jag det. Året när jag började 5:an på hösten skickades jag till skolsyster första dagen för att 2 kompisar sagt att jag gått ner mycket i vikt under sommaren. Jag ville inte gå men tvingades. Hade en långt samtal med skolsyster som slutade i tårar. Hon berättade vad jag gett mig in på för farligheter. Jag hade fått ätstörning, dock var det för tidigt att säga anorexia, men hon varnade mig med att det kunde hända. Jag fick ett matschema som jag skulle följa. Men det gjorde jag inte. Vi kom in på år 2012 och dom skickade mig till BUP för samtal och jag skulle börja väga mig regelbundet. Fick ännu ett matschema som jag inte följde. Nu åt jag knappt nått alls.
Sommaren kom och jag föll utför, jag tappade mer och mer vikt och lyssnade inte på va någon sa till mig. Alla ben började sticka ut men ändå kände jag mig så sjukt tjock, jag blev aldrig nöjd. Sommaren tog slut och jag åt nu inte något alls i stortsätt. Bup skickade mig till SCÄ "stockholm centrum för ätstöriningar". Jag fick diagnosen Anorexia Nervosa. Nu började det handla om Liv eller död. Jag fick ett strick matschma. Om jag inte följde det fanns det svåra konsekvenser... Men jag fick inte i mig maten, jag fick en chock då jag var på SCÄ's första möte och ångesten var så kraftig då jag fick matschemat så jag grät så tårarna försade. Nu hade jag inget val. Dagen där efter blev jag sjukskriven från skolan och nu började helvetet.
Varje måltid var en plåga, mamma fick hålla i mina händer och hålla fast mina ben medan hon skulle få i mig maten, jag vägrade men hon lyckades för det mesta. Jag fuskade hela tiden med att slänga undan mat och spotta ut den eller gömma. Ångesten var så stark så mormor fick komma och hjälpa till. Jag fick inte röra på mig ett dugg egentligen men det sket jag fullständigt i. Jag gick ner ännu mer i vikt. Det var då vi inte klarade mer, dom skrev in mig på SCÄ familjevårds avdelning. Där skulle dom hjälpa mig. del 2 kmr

View more